Uncategorized

En sybarit

Written by Pernilla
 är en Njutningsmänniska, en som har god smak för mat och dryck, ett rikt socialt liv och goda umgängesseder

Jag är kanske en sybarit 🙂
Idag gick jag och maken en morgon promenad i den vackra naturen till vår fina stad och åt en frukost på vårt mysiga café i stan. Normalt brukar jag ha denna promenadrunda med en vän men nu var hon bortrest så då fick mr S njuta av mitt sällskap istället *ler*

Jag kan tycka att det är vackert med naturen när den ser ut så här brun-grön

En riktigt skön vårdag har vi haft. Jag har planterat lite vårblommor och barnen har snickrat koja av gammalt virke 
Detta är något som jag har börjat tänka på mycket på sistone. Man får inte glömma detta.
Jag är en livsnjutare
-en sybarit
Men för att kunna vara det måste man vara sann emot sig själv.
Är du en Sybarit?
XX
Pernilla

About the author

Pernilla

10 Comments

  • Försöker bli allt bättre på det, att bli en sybarit!!! Underbara bilder, och visst är det härligt att ha en motionsrunda intill vattnet!
    Önskar Dig en ny härlig vecka, kram Kate

  • Jag är också en livsnjutare! Har lärt mig det genom flera jobbiga händelser, i livet, att man ska ta tillvara på tiden och varandra. Se det vackra i det lilla, njuta av det enkla, se det fina hos människor, att inte döma… Vara nöjd med det man har och inte mäta sig med andra…. Vara stolt över sig själv m.m m.m….
    Ja, visst är det väl vackert i naturen även när det är brunt och grått… något slags lugn, innan allt väcks till liv 😉
    Njut nu av din nya vecka!
    Kram/Maria

  • Jag vaknade upp i går morse med den där utsikten. Sov över hos en vän som bor på första parkett vid strandpromenaden. Det var helt magiskt att se solen både gå ned och gå upp genom de stora panoramafönstrena. Så ja jag är nog en sybarit jag också för attans vad jag njöt av att känna naturen så nära. Kram

  • hej pernilla.
    vet inte riktigt hur jag hamna här.
    men jag försöker verkligen vara en livsnjutare/sybarit (nytt ord for mej).
    blir lite svårt då man har alla vardagliga sysslor,
    samt är en hjälpsam jävel,
    men det gäller ju att ha en plan,
    innan jag kolar vippen ska jag ha….
    osv………
    jag gjorde en plan för 12 år sen..
    nu är jag 42.
    jag behöver tydligen åtminstone 25 år till i planen för att komma nån vart.
    men det känns lite hopplöst..
    ena stunden känns det som att livet bara går plus och man är stålmannen och helt plötsligt måste man ta 2 steg tillbaka…
    men nu har jag helt plötsligt blivit pappa (för 3 år sen) . (jevlar). vad lätt det blev!, jag njuter av tystnad!, av allt min dotter hittar på, hyss och dumheter, skrik och gap, ALLT! jag bara ser min dotter växa.
    och detta sätter ju alla andra relationer på spel , eller nej ,kanske inte ,dom har ju oxå barn.
    så då försöker jag återgå till vad jag vill.
    hmmmm..
    ALLA ska ju vara lyckliga(symbariter) tycker jag.
    men hur får man det?
    jag har pluggat en del och läste för några år sedan
    http://www.adlibris.com/se/bok/streetcoaching-sa-far-du-en-spark-i-roven-9789172511002
    och det tror jag gjorde en viss skillnad.
    Kramar Mikael@stibing.se

Det är varmt uppskattat att du kommenterar hos mig!

%d bloggare gillar detta: